En nyfödds funderingar

Dans?

Vad kan man säga om dans? Det är väl bara gamla pensionärer och fulla medelålders typer som håller på med det?

Det var i alla fall vad man fick för intryck när man pratade med kompisarna i skolan. Dansband var inget för ungdomar, skulle man dansa så gjorde man det genom att hoppa upp och ner på ett rökigt discogolv två meter från den man trodde sig dansa med. (Man visste aldrig riktigt säkert eftersom man inte alltid såg personen i fråga). Det var den allmänna åsikten om dans.

Är det verkligen så? Jag är en 18-åig tjej som inte dansat så mycket tidigare, de gånger som gympaläraren på högstadiet skulle lära oss tjejer att dansa gammaldans eller bugg så gjorde man det man kunde för att hålla sig undan. Eller ännu värre, när mammas kusin fått i sig tillräckligt många öl på någon fest och verkligen var i sitt esse så skulle han naturligtvis dra upp mig på dansgolvet för att lära mig. Det var något av det mest pinsamma jag någonsin varit med om. Slutsats: Jag gillade INTE att dansa!

Men alltså, det här med att vara panelhöna är inte så kul heller, att bara sitta bredvid och kolla på när alla andra är uppe och buggar, dansar foxtrot och roar sig. Och ser ut att ha roligt… Något sådant sa jag till min mormor när vi var på dragspelsstämma och jag stod bredvid när hon och morfar var uppe och dansade. - Kolla efter Medborgarskolans kurskatalog, sa hon med en gång. De brukar alltid ha bra danskurser. Jag hann inte ens dra efter andan för att försvara mig. Jag, dansa? Jag kunde inte riktigt föreställa mig det.

Men, men, sagt och gjort, man kan ju försöka i alla fall! Så jag hittade en nybörjarkurs i bugg och foxtrot. Men nästa problem hette: "Anmälan i par" Med vem då? Ta med brorsan, han har nog lätt för det och skulle nog tycka det är roligt, trodde mormor. Så min yngste lillebror blev den som ställde upp. (Han var den av mina två bröder som inte flydde hals över huvud bara jag började tänka på dans!) Så en stor eloge till lillebror!

Så det var två mycket små och blyga syskon som smög in i idrottssalen där kursen skulle hållas, för vi är säkert de enda unga personerna bland en massa par nära pensionsåldern som är långt före oss eftersom vi missade första gången. Trodde vi. Vi blev faktiskt förvånade över att det var så pass stor spridning på åldrarna, vi var visserligen yngst, men det fanns några som inte var så mycket äldre än oss. Och så många olika sorters människorna som var där, det var sådana som man aldrig trodde skulle gilla att dansa! (Så går det när man har fördomar!) Vi var inte långt efter de andra heller, vi var precis som de lite trevande och snubblande men med ett sug efter att få lära oss något nytt. Och vi hade ett par härliga instruktörer som gjorde det lätt för oss att lära, ingenting var för dumt att fråga eller ingen var ett sådant hopplöst fall att han eller hon inte borde komma dit. Stort tack!

Så var det dags för första "riktiga" danskvällen, Götene dansförening anordnade en helkväll med mat och dans för buggkurser, tror jag, det var ganska mycket nybörjare där i alla fall. (Tur var väl det, annars hade man väl fegat ur). Hur som helst, jag har nog aldrig haft så skoj förut när jag "varit ute" som den kvällen, man dansade hela kvällen, träffade mycket folk och umgicks och bara hade det bra. Det vill säga, jag överlevde min första danskväll!

Efter det har livet bara rullat på, jag började i Dansverket när höstterminen tog slut på Medborgarskolan och träffade ännu fler intressanta och trevliga personer, lärde mig lite av andra danser (studentbalen stundade ju efter vårterminen) och har bara haft Så roligt när jag varit ute och dansat någon kväll tillsammans med några goda vänner. Jag har i vilket fall som helst insett att sällskapsdans inte är något som är reserverat åt äldre och fulla, utan ett utmärkt sätt för ALLA att motionera, skaffa sig nya vänner och bekanta, eller kanske ännu mer…? Man vet aldrig vad som kan hända om man ger sig ut på ett sådant äventyr som jag gjort, men man kommer aldrig att ångra det!

Tro mig, jag vet!

Från en 1-årig dansare som precis lärt sig att gå...